Sitter på tåget från Kjällsjö till Örebro, från livet som en mycket priviligierad, men dock, bondmora med eget bondkök och en egen bonde, till livet som mor, svärmor, mormor och farmor, med en massa kärlek att ge och få. Jag är så otroligt tacksam för allt detta.
Men det finns ett liv till, livet med mig själv, som måste få utrymme om de andra liven ska ha någon kvalité. Utan yogan, böckerna, det lilla författandet, nyfiket sökande inom målning och foto och en öppenhet för mina egna intressen, blir jag ingen god och kärleksfull bondmora och "klanmora". I såå många år har jag bara levt mina liv i förhållande till andra. Mitt liv i förhållande till mig har tveklöst fått stå tillbaka, vilket så klart lett till, om inte bitterhet, så frustration och missnöje. En känsla av att inte få nog bekräftelse, nog uppskattning och tacksamhet. Men det är ju inte omgivningens uppgift att bekräfta mej, det måste jag själv ta ansvar för. Först då blir mina relationer gedigna. Först nu kan jag känna kravlös kärlek, kärlek som kommer från hjärtat, från en vilja att ge kärlek och omsorg för att jag vill ge, inte för att få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar