I vattumannens tidevarv

Så sitter jag på tåget, igen...denna gången söderut. Förbi Hallsberg, Östansjö, Laxå, över Västgötaslätten till Göteborg. Genom stora områden avverkad skog,  ödebygder även här söderut.
För varje resa tycker jag ödehusen blir fler. Små gårdar som förfaller, marken uppköpt av människor med kapital, ladugårdar tomma på djur och grödor, grönsaksland och blomrabatter som invaderats av nässlor, maskrosor, kvickrot. Å så dessa fönster som ser på mig med sorgsna uppgivna ögon. Jag funderar på att skriva en bok om dem. Ta bilen ner till västkusten, stanna till, besöken dem och låta dem berätta. Berätta om förhoppningar, drömmar, gräl, tystnad och ensamhet
 Berätta om färglada tapeter, nylackade golv, tillbyggda verandor och kärlekslek bland täcken och kuddar. Allt detta vill jag måla, fotografera, dokumentera och föra ut.
Jag vill bli de glömda, försummade husens språkrör,

i en värld där allt mer målas över, allt mer lämnas åt sitt öde för vi ska slippa ta ansvar, slippa agera...