I vattumannens tidevarv

I går dog min moster 91 år gammal. Det var så klart väntat, men ändå så sorgligt, på ett egoistiskt sätt, för hennes tid på Jorden hade runnit ut. Men för mej var hon den sista levande tråden till den lyckliga delen av min barndom.
Hon var syskon nummer 3 i en barnaskara på 5. Hon hade 2 äldre systrar, som snart tog sig hemifrån, en yngre syster som tidigt blev barnflicka i Stockholm och en lillebror som inte var så stark.
Hon var för tidigt född, född i skuggan av en 1 år äldre storasyster som kunde och visste allt. Hon blev hemmadotter, någon måste ju ta den platsen, brodern skulle aldrig gifta sig och föräldrarna var gamla och sjuka.
Tillsammans med mormor och min morbror, var det hon som stod för att jag kunde vara på landet hela somrarna. Jag fick vara bland små söta kalvar, mjauande ladugårdskatter, idisslande varma kossor med spända ljuver och stora horn. Jag fick springa runt och ge mat till kossorna, slicka av skum på nysilad mjölk, se hur kalvar kom till... bara jag blundar kommer fortfarande bilder och dofter till mig. När jag var ledsen kröp jag in i den store ardennerhästens spilta, han rörde inte en hov, när jag var trött somnade jag med rufsigt hår och smutsiga barfota fötter.
Utanför ladugården fanns ängarna, med stenrösen och förvildade aplar, skogen med rävar, harar, älvor och tomtar. Allt detta fick jag tillgång till genom dessa tre.

När mina barn kom till Jorden på 70-80 talet, levde fortfarande morbror och så klart moster. Djuren var borta, men skogen, den lilla ån, ängarna och köksvärmen fanns kvar. Vuxna som visade sin kärlek till barnen. Det har präglat dem och gett dem glada, varma sommarminnen. Nu är allt detta borta och finns bara i våra hjärtan.

Men jag har fått förmånen att spinna nya trådar, på en annan liten gård, med lurviga glada kossor, busiga små kalvar och ulliga lamm, med skog inpå knutarna,  kuperade beteshagar och små glittrande sjöar. Det är så nära min barndoms minnen, som man kan komma, och i mitt hjärta är jag så glad och tacksam, att jag får fortsätta att hämta energi och kärlek i naturen, på landsbygden.

Jag förstår att inte alla trivs på landet, men vi borde kunna ha ett val. Ju större närhet till naturen desto mer förstår man och respekterar livet i alla former.