Det närmar sig maj. Jag har så mycket gråt i bröstet; sorg, kärlek, omsorg, saknad, sentimentalitet, tomhet.
Börjar se tillbaka på livet, det är ju i nedförsbacken och allt runt mig går vidare. Vid millenniumskiftet skedde ett skifte även i mitt liv, mitt liv som ensamstående började och livet var länge en daglig kamp. En kamp som tillslut ledde mig till den jag är idag, en kamp jag ändå är tacksam över.
Jag gjorde mitt bästa, ändå fick mina barn lida och känna av en inre ensamhet, som jag inte såg i dåläget, jag hade inte förmåga att vara där. Jag gör allt jag kan nu, försöker gottgöra…
Jag älskar mina barn och barnbarn med en lejoninnas intensitet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar