En månad sen jag skrev, fast det här jag ska skriva om idag, har jag tänkt länge på. Får se om formuleringarna kommet till mig.
Jag är ju väldigt förändrad sedan något år tillbaka, i alla fall på insidan. Det är väl så att den som vissa i min omgivning försökt att svälta ut, har till slut kastat av sig alla fula tråkiga förklädnader. Alla förklädnader, som jag trott att jag måste bära för att duga, för att få vara med...för så har det sagts mig. Jag kryper inte ihop längre, vare sig på in- eller utsidan. Jag bärs av en tro på att jag, genom mitt beteende, kan göra gott. Göra gott genom att möta människors blick, genom ett leende och några vänliga ord kan jag tända en gnista av glädje och ljus i andra människors själar. Jag ser det gång på gång - en fredlig kamp.
Men så har vi de, som inte möter min blick, som tittar i backen eller i mobilen, med sammanbiten min. Vissa ser så arga ut att jag inte skulle vågat tilltala dem, de utstrålar bitterhet, besvikelse, girighet; en rädsla... Jag kan känna ilskan mot allt som lägger hinder för deras ego, allt som de tror förstör deras välfärd.
Men det är hoppingivande att jag upplever inte att de är fler än de, som möter min blick.
Nu vill jag be er, er som läser min blogg att göra som jag, höja blicken, säja något vänligt från hjärtan, snabbt innan hjärnan täpper till, och få känna värmen i de korta kärleksfulla mötena. För jag tror att kärlek föder kärlek!💓
Du har säkert rätt! Om jag möter en person som ser mig känner jag mig glad. Så många som bara hastar förbi.
SvaraRaderaDet finns olika typer av joggare, förresten, har jag tänkt på. De som stirrar rakt fram, de som springer i sin egen värld med hörlurar och ser ingen, de som vrider bort huvudet och de som möter min blick. Så roligt med någon om hen så bara nickar lite.