Jag gör det fortfarande trots min ålder, för jag har förstått att det brukar plana ut. Visst har det minskat men är desto mer välkommet och intensivt.
Jag har alltid varit en känslomänniska, eller när jag väl vågade känna, upptäckte jag att jag var både kreativ och känslig. Jag förstod att min intuition var inget som jag inbillade mig, det var sanning. Jag såg igenom...Nu litar jag på mina känslospröt även om det inte alltid är så positivt.
Idag har jag en glädjens dag, trots trötthet efter 2 jobbnätter, trots sorg efter en älskad moster, känner jag en intensiv tacksamhet, tacksamhet över mitt liv. På många sätt ett anspråkslöst liv, men ett liv fyllt med kärlek och just liv, ett liv jag skapat själv, med hjälp av andra varma omtänksamma relationer.
Kanske är det naturens uppvaknade, kortvarigt eller på riktigt, som ger mej en extra skjuts, vågar naturen känna glädje, ska väl jag våga. Trots allt elände i världen, känner jag att de positiva krafterna ökar för varje dag, de som inte är rädda, giriga, hatiska. De kommer att smitta ner sin omgivning med positiv energi och i den kampen vill jag vara med!
Tack Moder Jord för att jag får dela din kamp och ditt hopp!
Vilken bra tanke att om naturen vågar känna glädje, vågar vi!
SvaraRaderaJag kan absolut känna glädje som sprittande sockerdricka. Det som jag märker har ändrats med åren, för min del, är att jag inte pendlar mellan jättetoppar och djupa dalar. Inte de enorma hoppen från mörkt till ljust. Ganska skönt. Tror vi menar samma sak, ungefär.
Kram från Ethel