att vara anhörig...att vara ansvarig...

Min mormor var gravt dement, min mamma hade alzheimers och tre mostrar, varav 2 dött under det senaste året, har haft alzheimers. Jag inser att risken, för att jag får samma sjukdom, är stor.
Jag har följt min mamma och mina mostrar hela vägen, det har varit mig dom litat på, mej dom sökt hjälp hos. Boende 40 mil bort har lett till många resor och möten, samtidigt, helt krasst som jag är tacksam att jag inte bott närmare, för då hade jag kanske inte orkat.

Bemötandet av mig, av mina mostrar, har varit olika, bäst på landsbygden, ok i den lilla staden och miserabelt i storstaden. Stödet har inte funnits någonstans utan jag har fått leta mig fram för egen maskin. Genom dyrköpta erfarenheter lärt mig vikten av läkarintyg, för att få rätt till insatser, vikten av kunskap hos omsorgspersonal, vikten av goda relationer till hjälpande myndigheter, vikten av att kunna föra någons talan och inte ge sig.

I 11 år har jag hela tiden haft mina gamla släktingar i tankarna, att se till att de har mat, att de får hjälp med hygien, lite social samvaro och ekonomiskt stöd. På landsbygden var det lätt att arbeta upp goda kontakter och känna tillit. I storstad var det tvärtom, inget fungerade vare sig omsorg eller kontaktnät. Min moster var hemma alldeles förlänge, då hon vägrade flytta och jag inte ville gå över hennes huvud i första taget. Kanske gjorde jag fel, hon hann bli mycket undernärd, innan jag äntligen tog steget och ansökte om boende. Själv ville hon inte och trots att hon for illa fick hon själv bestämma. Till slut blev det ett möte där jag drev igenom en flytt.
Först kom hon till ett kortidsboende, där det mesta tycktes gå på lösa boliner. Sedn fick hon rum på ett väldigt vackert beläget boende, precis vid havet, ett privat alternativ. Jag var väldigt glad, så fint och vackra omgivningar.
När vi kom dit med hennes saker luktade hela rummet kiss, madrassen var inte ren och rummet hade godkänts för inflytt. Jag bad om en ny madrass, men det kunde inte personalen ta beslut om. Jag tog av skyddet, ställde in madrassen på toa och stängde dörren, så det skulle stinka ordentligt.
Min moster fick en kontaktperson, som gick in i väggen efter ca 6 månader. Jag fick inte besked om någon ny innan jag mejlat upprepade gånger. Jag bad om hjälp att se vad min moster behövde få handlat då alla kläder, i stort, försvunnit på korttidsboendet, eftersom jag inte namnat dem, eftersom ingen upplyst mig om det. Jag fick inget svar av första kontaktpersonen och inte heller av nästa kontaktperson, som skrev om allt möjligt annat men inte om det jag undrade. Till slut bad jag om ett möte med kontaktperson nr 2, jag ville dels diskutera kläder, då det nu fanns ca 20 underbyxor av olika storlek och sort o en strumpa i mosters garderob, dels ville jag få berätta om min moster och vilken härlig människa hon varit.  Till slut fick jag till ett möte med en kontaktperson som kände sig kränkt redan innan jag öppnat mun och som visade sig aldrig tittat i min mosters klädförråd.
Där fanns ingen att prata med, personalen byttes hela tiden, sjuksköterskor, som jag ville berätta för hann försvinna innan jag fått till ett möte. Ärligt talat var jag tacksam att min moster fick då innan hon varit där ett år. Jag kände att personalen gjorde sitt bästa, jag kände deras frustration, men allt sopades under matten. Detta var på Attendo.

Nu har Vardaga köpt det boende, som min sista moster bor på. Jag läser om Jessica Anderssons pappa och hennes aktioner, jag läser om hur det vill dra ner på nattpersonal till förmån för maskiner, med kommuners och landstings goda minne. Jag skriver till enhetschefen, som säjer att det är inget att oroa sig för. Jag känner mej frustrerad, ledsen och kampvillig.

Jag skriver nya mejl, får veta att det bara är jag som är orolig och upplevs otrygg. Jag ger mig inte utan förklarar att jag är realist och veta att inget går att bara hoppas på, vackra ord på ett papper är en sak, verkligheten är oftast en helt annan. Nu ska det bli ett möte tack vare min envishet, om inte ledningen på Vardaga sätter sig emot det!

Jag har just läst "Jag skulle egentligen inte prata om det här" av Sara Beischer, det handlar om en åldringsvård i upplösningen, underbemanning, utsliten personal, försök att sopa under matten och vackra ord.

Vackra ord hjälper inte den lilla snälla tanten, som mina mostrar varit och som jag kommer att bli, vi behöver människor som ser oss, som kan sätta sig in i hur det är att bli gammal, inkontinet, glömsk och utan förmåga att förmedla sig. Vi behöver människor som inser att även en gammal människa har varit ung, haft färg på håret och spring i benen, att det är de gamla människorna som gjort livet möjligt för sina barn och barnbarn, att det inte är fult att bli gammal...det är en del av livet, precis som döden.