Välkommen in i min värld. Här får du ta del av funderingar och tankar runt den tid vi lever i och hur jag hanterar mitt dagliga liv, utifrån den kvinna, som livet mejslat fram. Jag är inte begränsad av politik, religion eller någon annan box, jag är min egen, fri att tänka utanför alla boxar och alla strukturer. Du behöver inte hålla med mig, du får gärna kommentera eller fråga vad jag menar, men jag kräver att du som läser respekterar mig!
Ingen finns det att berätta för, ingen förstår den oerhörda glädje som hjärtat vill förmedla. Den är för stor för orden.
Att få följa sina barnbarn, som små babylena, utveckling från barn till tonåring och till slut bjudas in i deras vuxenvärld, det är rikedom, äkta rikedom.
Jag flyttades tillbaka till barndomens besök hos mormor på landet. Färskt franskbröd med rosa laxmajonnäs, mormors vetebulle uppblött i gräddblandat kaffe, nätter i utdragssoffan o bad i zinkbaljan i köket. Nej badrum fanns inte då, det som senare blev ett badrum, var då ett stort skafferi.
Dagar med mormor i la’gårn, dagar på hästryggen eller i hölasset, med morbror. Villkorslös kärlek och tillåtelse att bli smutsig, slå sig, busa med kattungen, gunga högt och kikna av skratt. Vara uppe för sent och kanske glömma bort att borsta tänderna. Slippa vara rädd att skratta för högt, prata för mycket, våga utmana rädslan. Göra allt det där jag inte fick i stan hos dom som var mina föräldrar.
Detta trygga kärleksfulla bo där jag fick vara obetingat jag… ibland vill jag krypa tillbaka…
Min lägenhet ser ut som en kvart, madrass på golvet, kassar med prylar längs väggen; kaos. Men jag har gjort ett omtag, ända sedan i somras har tanken grott, att restyla mitt hem. Sälja/skänka det jag har nu och köpa nytt/begagnat, som passar ihop, står för en enhetlig vacker positiv tanke. Jag har upptäckt att jag köper saker, för att jag gillar dem, utan att tänka på att de ska smälta in. Nu blir det rensning på hög nivå, utan sentimentalitet. Det harmonierar också med Falun Gong, att släppa fasthållanden, låta gå. Mycket har redan fått åka till secondhand, ångesten över minnen och förväntningar knutna till prylarna har fått bearbetas och släppas.
Under de sista veckorna har också min kropp renats och jag har sovit mycket. Mitt mind har klarnat än mer, jag ser gamla beteenden, gamla mönster. Jag har blivit starkare.
Jag sitter här i min röriga lägenhet och känner förväntan, utan rädsla, utan sorg, känner en stolthet över att aldrig ge upp, aldrig sluta leva.
Dag för dag, om en dag, en månad kan allt vara förbi, eller inte.
Dag för dag håller jag ihop, än finns det tid kvar för fullbordan. Eller inte, kanske tar det slut mitt i språnget, och ingen får chans att säja adjö. Mitt i detta limbo befinner jag mej och vågar inte tänka längre än till i morron eller nästa dag.
Varför skulle jag leva nu, vilka ord ska jag uppfylla? Eller inte? Slumpen finns inte… jag, min urande, skulle vara här nu, i denna tid, för att…
Det får vara nog nu! Jag måste ägna min dag åt sådant, som gör mej tillfreds, glad, stolt, sådant som ger ett bestående resultat på något sätt; sticka, läsa skönlitteratur eller studera Falun Gong, laga mat, promenera, reflektera, umgås med verkliga människor, sådant som får mej att växa, inte vara kvar i ett vakuum.
Hur ska jag få till det? Jag har ju inget som stoppar mej egentligen, det är mer subtilt än så🤔
Tacksam över min förmåga att uttrycka mina tankar och känslor i ord. Ofta får jag ett slags svar från mitt inre.
Jag skriver om mitt mörker och min uppgivenhet. Något positivt händer och min lust återvänder. Det spritter inte, men känslan av tillfredsställelse, av en inre styrka är underbar. För den som inte upplevt dalgångar och bergstoppar, inte upplevt alkoholens quick fix mot tomhet, är det svårt att förklara hur, naturlig glädje och tillfredsställelse, kan upplevas. Hela mitt vuxna liv har jag medicinerat med alkohol, för att känna tillförsikt och glädje, för att slappna av på fester och i min ensamhet. Vem kan förstå det, som aldrig varit där? Aldrig suttit fast i mörker, aldrig varit hög av glädje, aldrig upplevt att de inte kan styra sitt mående utan alkoholens sinnespåverkan?
För ca ett år sedan slutade jag medicinera med alkohol, jag började med Falun Gong och sa därmed nej tack till alkohol. Fortfarande är jag för ny för att lita på att det håller, mentala motgångar får mej att tvivla. Men när det vänder, när det börjar ljusna, efter en tuff period, då är jag så tacksam att ha hittat hem och då vet jag att det håller.
Jag trivs sämre och sämre i Örebro, det enda, som håller mej kvar är barn och barnbarn. Mitt hjärta värms av umgänget med dem och jag har en känsla av att jag betyder något för dem, att överge dem när de fortfarande behöver mej känns ogörligt.
Men dagarna är nästan alltid tunga och jag ser sällan något ljus, mer o mer sällan spritter kroppen till. Jovisst åldern gör väl sitt, men detta mörker…
Jag blir hjälpt av att öva och studera Falun Gong, kortvarigt skingras de mörka skyarna, kortvarigt kommer lusten och glädjen tillbaka. Men inte heller där finner jag de positiva energierna fullt ut. Kanske är jag inte tillräckligt flitig ännu?
Snön virvlar in på balkongen, lådor med kläder, som ska skänkas bort, står klara vid ytterdörren. 2024 ska bli ett år då det ska rensas och skapas nytt, gamla energier ska vädras ut. Nya rutiner, nya vanor ska kultiveras fram. Håglösheten, mörkret ska jagas på flykt, alltför länge har demonerna fått husera och suga kraft från mig.
Jag ska lämna behovet av bekräftelse, samtycke, vackra ord och söka min egen väg fullt ut. Jag ska ta tillbaka min styrka, min ljusa energi, min kreativitet, det som längst inne är jag.
Några få hittar mina inlägg, ingen kommenterar, men kanske någons hjärta rörs.
Jag tänker tillbaka…hur mitt dedikerande jag höjt upp individer, gett dem av min energi, min positivism, för att senare genomskåda och tacka för mig. Jag har genom mitt beteende ruskat om människors tillit för mej, kanske de ruskats om i grunden. I varje fall har all skuld lagts på mig; jag skrattar åt de svaga, jag beter mig bedrägligt och dras inför rätta, jag låter mitt ego leda mig, jag har angripits av demoner. När jag slutar dedikera och tackar för mej, bara drar mig undan utan större åthävor, då försvinner de efter att ha baktalat/ fryst ut mej. Jag är det där svarta fåret, som aldrig inordnar mig, som aldrig böjer mig för att höra till. Jag måste ha ro i mitt hjärta, och när fjäll faller från mina ögon, måste jag respektera mina val, trots följderna.
Jag ber er om ursäkt, för att jag sårar era egon , men jag ångrar inget, mitt hjärta är lugnt.
Förstår att jag är en mycket lycklig och väl försedd kvinna. När jag någon gång pratar med jämnåriga kvinnor, har de ofta krämpor, problem med relationer till barn och svärbarn. Besvikelse över att det inte blev, som de trott. I yrkeslivet kände de sig inte sedda, i äktenskapet fanns inga äkta känslor, barnens relationer är en besvikelse, de känner sig utnyttjade eller bortvalda. Ivägkastade som trasiga leksaker.
Jag är priviligierad, jag har alltid älskat mitt arbete, trots ett ofta obefintligt stöd från arbetskamrater, jag levde länge i en relation med beroendeproblematik, efter skilsmässan växte jag och kunde förlåta det som varit. Jag är nära barn och barnbarn, utan att kräva eller känna mej bortknuffad. Jag har inga krämpor som hindrar mej från ett fullödigt liv och jag kan fortfarande känna kärlek till en man.
Min tacksamhet är stor💗
På väg hem, nöjd o glad efter 2 nätters jobb 👍🦋med en djup tacksamhet för de gåvor universum ger mig🙏.
Jag är tacksam för den lilla ICA butikens välfyllda hyllor, för lantmjölken som ska mata mina kefirgryn, för kramen jag fick av allra finaste Susann Gidlöf, för messet från mitt barnbarn med många hjärtan, för leendet från kassörskan, för att jag orkar jobba 2 nätter fortfarande, för vaktmästaren som ansar gräsmattan, för solen, den blå himlen och att sommarvärmen står och knackar på dörren + 💯 hundra andra små ting som jag bara brukar ta för givet❤️🦋
