Gycklarna i templet eller Du kan själv

 Jag blir alltmer ifrågasättande till den så kallade andligheten, spiritualismen. Allt bygger på att jag behöver hjälp av andra människor för att nå mig själv, för att hitta lugnet o stabiliteten. De lämnar över sig själva i okända andars och demoners klor och börjar sedan coacha mig. Vilka behov och mål har dessa med sin interaktion i mitt liv, vilka behov har den självutnämnda spiritualismen? 

Många lever på att greppa tag i andra och borra sig fast. Skulle de öppna ögonen för sanningen, att vi alla är tidigare gudar, gudinnor, kungar och drottningar, skulle hela deras uppmålade fasad rämna och deras ekonomi raseras. Därför måste de fortsätta att bjuda ut sin tjänster i spektakulära dresser och med höga självsäkra röster.

Jag drömmer om den dag då vi slutar hylla coacher och ledare och tar rygg på oss själva. Den dag då vi inser vår storhet och står ödmjuka inför universums skapare.

Sanning omtanke tålamod!

Mod och dess förutsättningar…

Sitter i skuggan på min balkong och läser Epoch Times. Ledare, krönikor, inrikes och utrikes…samma sak. Ledare som ser till sin egen vinning och makt, som har ett outvecklat känsloliv, som styrs av hämndgirighet, makt och rikedom. De vänliga, de omtänksamma, de eftertänksamma, de kunskapstörstande, förpassas till kylan utanför ”the inner circle”, de förlöjligas, tystas och i till slut dödas bildligt eller bokstavligt. 

Vi har själva skapat detta samhälle med vår tystnad, vårt ointresse, vår rädsla för att hamna i kylskåpet. Jag är så ledsen att jag inte förstod tidigare, att jag blundade och hoppades på att de som vara satta att leda landet hade förmåga att också göra det. Jag kunde nog inte tro att människor var så själviska, så uppfyllda av sina egna intressen, att  de la ner 0% på att i första hand ge oss medborgare förutsättningar för ett gott liv. 

När jag väl förstod det, sökte jag mig så långt som möjligt ifrån samhället och dess utveckling och fortsatte att stoppa huvudet i sanden. Inte innan jag gått i pension, lyfte jag upp huvudet och nickade bekräftande till de som höjt sin röst. Hade jag vågat, när jag var förälder, när jag var yrkesverksam, när jag hade så mycket mer att förlora? Det är så lätt att döma de som ser ett annorlunda narrativ, att sluta sig ihop med likasinnade och peka ut de som inte ser det jag ser. Jag undrar var jag befunnit mig för 20-30 år sedan, om jag vetat vad jag vet idag, hur långt mitt mod hade sträckt sig. Hade jag läst Epoch Times om den funnits? Troligen inte.

Ibland är det bra med lite introspektion för att komma ner på jorden.

Vem skapade mina tonår?

 

  När jag tänker tillbaka på tonåren o vad jag lärde mej, om en flickas/kvinnans värld- stelhet, fläckfri yta, leta passande partner osv.

Ingen kunde tända den eld jag inte förstod fanns. Jag sökte valhänt, gjorde mig lättillgänglig och spelade en passiv roll. Jag kände att jag behövde närhet, men kunde inte skilja på passion och att bjuda ut mig, inte skilja på hora och passionerad kvinna. En kvinna ska hålla på sig, knipa ihop knäna hette det. Jag gjorde inte det, lät vem som helst med lite charm få tillgång till min kropp. Jag kände inget, var inget, för lite närhet gav jag bort min självaktning, min själ. Jag dansade och drack, med hungrig blick sökte jag efter en sängkamrat, otaliga män gick igenom mitt studentrum och jag spelade min roll, tom och olycklig när ingen såg mig. Så vilsen så ensam så törstande efter närhet. Ingen lärde mig om kärlek passion närhet. Inte innan nu under de sista ljuva åren förstår jag vad jag förlorat…

Jag längtar inte efter den gamla trofasta relationen, jag vill ha passion, djupa samtal, bekräftelse, trygghet. Få ta plats i en trygg mans famn o värld, där jag inte behöver förminska mej, där jag får vara stolt över den jag är, och låta passion njutning lekfullhet flöda.

 Sitter i det lilla köket på Varbergs fästning, solen värmer min rygg, från mobilen strömmar Sibelius Sympfoni No.3. Det är för övrigt helt tyst i det gamla fängelset, de flesta av nattens invånare har redan gett sig iväg. Jag väntar till den stora rushen är över, för att få tystnaden. Känner det gamla husets själ, annorlunda än i den nyproducerade lägenhet i Örebro, där har jag svårt att få ro.

Två veckor har jag jobbat med att leva i nuet, hålla fast glädje, tacksamhet och närvaro, sopa bort alla gamla onda, dåliga tankar, som har förmörkat mitt sinne. Vilken otrolig skillnad i mående, äntligen!

Ensam i Varberg med enbart en fängelsecell att återvända till, låter inte så kul och mina förväntningar var inte så stora. Men så skönt jag haft det, träffat gamla studiekamrater från 70 talet, vänner som hjälper mej att minnas min uppväxt, min historia. På kvällarna har jag valt bort utelivet för en god bok och ett glas kombucha, njutit av stillheten och otvånget att följa strömmen ut i nöjeslivet. På morgonen har jag studerat Falun Dafa och övat qigong.

Tänk att jag aldrig blir klar, det är fantastiskt 😊!

Fånga dagen och stanna där 🤩

 Jag har varit en specialist på att älta det förgångna och dissekera nuet. Det gör att jag aldrig mått riktigt bra, alltid finns det något som skymmer min glädje. Av någon för mig obegriplig anledning, har jag inte på riktigt tagit tag i det, innan nu, 70 år senare… eller i alla fall många år senare.

Så fort tankar om det förflutna dyker upp, skjutsar jag iväg dem och placerar mig här och nu, bland barn och barnbarn, kära vänner och vackra ting, i min pigga kropp, i mitt glada tacksamma sinne. 

Så fort misstankar om att folk är arga på mig, tycker illa om mej, tar avstånd från mig, dyker upp, tänker jag på de 100-tals bevis jag fått för att min känsla inte är sann utan beror på mig o min dåliga tillit till att jag duger.

Nu arbetar jag oförtrutet på att ändra mina tankar o det fungerar. Det som de flesta redan vet; tankar har stor makt över måendet. Det som jag också bekänt mig till, men inte utövat. 

Sedan ett par veckor går jag runt och mår bra, låter inte tungsinnet o sorgen få grepp om mej.

Ett stråk av kvarvarande ungdom…

 Min ålder säjer gammal… min kropp, min ande säjer nej. Jag orkar inte riktigt, men vill fortsätta känna, fortsätta njuta av beröring, av vackra ord.

Jag vill uppleva sommarnatten, en fjäderlätt beröring, ett stråk av rosendoft, en kyss mot min hals. Mitt förnuft viskar ”den tiden är över” mitt hjärta svarar ”den tiden är inte över innan kroppen dör”

Jag känner tacksamhet över min längtande ungdom, min kännande hud. Jag är tacksam för mina drömmar och min fantasi, för att jag inte gett upp hoppet om en framtid.

Allt har en början

Ibland går livet på tomgång, ingen utveckling, ingen riktig glädje eller sinnesro. Allt som händer är svackor som gör ont.

Så blir det en tvärstopp allt bara hackar, inget sker. Värk i kroppen, värk i själen vill vill vill… men orkar inte. 

”Snälla ge mig redskap att gå vidare, annars ger jag upp” o jag fick redskap. Jag fick styrka, jag fick ljus, jag fick en väg att följa och en kropp som lydde.

Tack Falun Dafa🙏

 

 

 

 

 

 

Relationer

 Man spinner trådar av förväntningar, av tyckande, av censur, av förminskande och av respektlöshet inför den som är jag. Man tar mitt öppna hjärta för sårbarhet och naivitet, något som måste förändras. Man skäms för mej, man exkluderar mej- kanske skyller på min ålder, ”låt henne hålla på, hon är ju gammal”. 

Man tycker och tänker, räknar bort på grund av rädsla för det jag ser och det jag uttrycker…. Man tror inte jag märker, man tror inte man gör mig illa…

Ni tror ni gör mig gott med att uttrycka utifrån ert liv, era livsval hur jag borde vara. Råd jag aldrig bett om och aldrig kommer att be om. Jag är trött på att lägga kraft på att slå mig fri, att boxa mig ut. Jag önskar att ni öppnar dörrarna och släpper ut mej. 🙏

Jag vill inte ha era liv, jag vill få uttrycka mitt liv.

Insikter och utsikter, en Falun Dafa utövare i sin linda…

 Läser mitt senaste inlägg, upptäcker att jag var rätt klok, redan då, alltså i min värld. 😉

Jag förstår att det är ett hårt arbete att vara Falun Dafa utövare, att den väg jag valt kräver tid, engagemang, styrka, bland annat. Det tar tid att att få den klarsynthet, som måste till för att utmana sina sanningar, sina fasthållanden och sina prioriteringar. Jag jobbar var dag med att sätta fingret på mina kryphål och undanflykter, från ett långt liv, där egennytta och bekvämlighet styrt, där samhällets mönster och ” självklarheter” inte ifrågasatts. Ett liv där jag tyst följt flocken, trots uppror och ifrågasättande på insidan. 

Att leva, oreserverat, i samklang med universums energier, i ärlighet, omtanke och sanning och samtidigt passa in i vårt samhälle, är inte lätt. Men jag förbättrar mej och gör mitt bästa, dag för dag. Långt ifrån den individ jag strävar efter att bli, men lite närmare än igår. 

Bladen ovan får åskådliggöra min utveckling, som ständigt pågår…

Juletid

 Nästan inte skrivit på ett år, inte känt behov av att sätta ord på tankar o känslor.

Men lagom till jul kommer alla känslorna, melankolin, sorgen, saknaden, otillräckligheten…allt det som kan hanteras med hjälp av studier och övningar dvs Falun Dafa. Men nu har jag inte hunnit eller orkat lägga ner den tid jag behöver för studier, övningar och meditation. Det går ett tag men sedan kan jag inte stå emot alla ledsna känslor. Nu är den mest hektiska perioden över och jag kan åter gå in i min lunk. Jag är en amatör, en nybörjare, och fortfarande är det lätt för mej att börja tänka som en människa o inte en utövare. Jag låter känslor styra, jag prioriterar en stunds vila o sömn, framför övning, jag låter lättjan styra. Jag kanske kan bättre eller gör jag mitt bästa här o nu; hur krävande, hur förlåtande ska jag vara? 

Falun Dafa är det bästa som hänt mig, jag har aldrig haft ett så stabilt mående och liv. Men det är inte så enkelt, det kräver att jag prioriterar övningar, studier av Zhuan Falun, lyssnar på erfarenhetsberättelser, läser Mästarens texter från konferenser, kultiverar o lever upprätt. Jag vet att jag fortfarande har massor att förstå och följa. 

I andra läror, räcker det att följa sitt hjärta, vara frikostig med vackra, kärleksfulla ord, gärna få budskap utifrån, lyssna på änglar och utifrån kommande gudar, dansa till trummornas vibrerande ljud mm. Jag behöver då inte anstränga mej överhuvudtaget…vilket jag alltid ställt mej frågande till🤔. För att omdana kropp och själ/ande krävs engagemang och arbete…upprätt i ärlighetens, omtankens och tålamodets namn. 

Hjärtat värker av tacksamhet.

Kan ni känna hjärtat värka av tacksamhet, glädje, stolthet? Känna hur era närmaste omfamnas av er värme och omtanke? Hur det värker när hjärtat öppnar sig mer och mer? Hur tårarna kommer och strupen vill ropa ut sin sång.

Ingen finns det att berätta för, ingen förstår den oerhörda glädje som hjärtat vill förmedla. Den är för stor för orden. 

Att få följa sina barnbarn, som små babylena, utveckling från barn till tonåring och till slut bjudas in i deras vuxenvärld, det är rikedom, äkta rikedom.