Insikter och utsikter, en Falun Dafa utövare i sin linda…

 Läser mitt senaste inlägg, upptäcker att jag var rätt klok, redan då, alltså i min värld. 😉

Jag förstår att det är ett hårt arbete att vara Falun Dafa utövare, att den väg jag valt kräver tid, engagemang, styrka, bland annat. Det tar tid att att få den klarsynthet, som måste till för att utmana sina sanningar, sina fasthållanden och sina prioriteringar. Jag jobbar var dag med att sätta fingret på mina kryphål och undanflykter, från ett långt liv, där egennytta och bekvämlighet styrt, där samhällets mönster och ” självklarheter” inte ifrågasatts. Ett liv där jag tyst följt flocken, trots uppror och ifrågasättande på insidan. 

Att leva, oreserverat, i samklang med universums energier, i ärlighet, omtanke och sanning och samtidigt passa in i vårt samhälle, är inte lätt. Men jag förbättrar mej och gör mitt bästa, dag för dag. Långt ifrån den individ jag strävar efter att bli, men lite närmare än igår. 

Bladen ovan får åskådliggöra min utveckling, som ständigt pågår…

Juletid

 Nästan inte skrivit på ett år, inte känt behov av att sätta ord på tankar o känslor.

Men lagom till jul kommer alla känslorna, melankolin, sorgen, saknaden, otillräckligheten…allt det som kan hanteras med hjälp av studier och övningar dvs Falun Dafa. Men nu har jag inte hunnit eller orkat lägga ner den tid jag behöver för studier, övningar och meditation. Det går ett tag men sedan kan jag inte stå emot alla ledsna känslor. Nu är den mest hektiska perioden över och jag kan åter gå in i min lunk. Jag är en amatör, en nybörjare, och fortfarande är det lätt för mej att börja tänka som en människa o inte en utövare. Jag låter känslor styra, jag prioriterar en stunds vila o sömn, framför övning, jag låter lättjan styra. Jag kanske kan bättre eller gör jag mitt bästa här o nu; hur krävande, hur förlåtande ska jag vara? 

Falun Dafa är det bästa som hänt mig, jag har aldrig haft ett så stabilt mående och liv. Men det är inte så enkelt, det kräver att jag prioriterar övningar, studier av Zhuan Falun, lyssnar på erfarenhetsberättelser, läser Mästarens texter från konferenser, kultiverar o lever upprätt. Jag vet att jag fortfarande har massor att förstå och följa. 

I andra läror, räcker det att följa sitt hjärta, vara frikostig med vackra, kärleksfulla ord, gärna få budskap utifrån, lyssna på änglar och utifrån kommande gudar, dansa till trummornas vibrerande ljud mm. Jag behöver då inte anstränga mej överhuvudtaget…vilket jag alltid ställt mej frågande till🤔. För att omdana kropp och själ/ande krävs engagemang och arbete…upprätt i ärlighetens, omtankens och tålamodets namn. 

Hjärtat värker av tacksamhet.

Kan ni känna hjärtat värka av tacksamhet, glädje, stolthet? Känna hur era närmaste omfamnas av er värme och omtanke? Hur det värker när hjärtat öppnar sig mer och mer? Hur tårarna kommer och strupen vill ropa ut sin sång.

Ingen finns det att berätta för, ingen förstår den oerhörda glädje som hjärtat vill förmedla. Den är för stor för orden. 

Att få följa sina barnbarn, som små babylena, utveckling från barn till tonåring och till slut bjudas in i deras vuxenvärld, det är rikedom, äkta rikedom. 

 Jag körde sakta i eftermiddagens snöblandade skymning, smala ringlande vägar i bondeland. Längtansfullt betraktade jag stugorna på båda sidor om vägen, röda med vita husknutar, glasverandor och varmt lampsken. 

Jag flyttades tillbaka till barndomens besök hos mormor på landet. Färskt franskbröd med rosa laxmajonnäs, mormors vetebulle uppblött i gräddblandat kaffe, nätter i utdragssoffan o bad i zinkbaljan i köket. Nej badrum fanns inte då, det som senare blev ett badrum, var då ett stort skafferi. 

Dagar med mormor i la’gårn, dagar på hästryggen eller i hölasset, med morbror. Villkorslös kärlek och tillåtelse att bli smutsig, slå sig, busa med kattungen, gunga högt och kikna av skratt. Vara uppe för sent och kanske glömma bort att borsta tänderna. Slippa vara rädd att skratta för högt, prata för mycket, våga utmana rädslan. Göra allt det där jag inte fick i stan hos dom som var mina föräldrar. 

Detta trygga kärleksfulla bo där jag fick vara obetingat jag… ibland vill jag krypa tillbaka…

Lätt hjärta

Just idag mår jag bra, just idag…

Min lägenhet ser ut som en kvart, madrass på golvet, kassar med prylar längs väggen; kaos. Men jag har gjort ett omtag, ända sedan i somras har tanken grott, att restyla mitt hem. Sälja/skänka det jag har nu och köpa nytt/begagnat, som passar ihop, står för en enhetlig vacker positiv tanke. Jag har upptäckt att jag köper saker, för att jag gillar dem, utan att tänka på att de ska smälta in. Nu blir det rensning på hög nivå, utan sentimentalitet. Det harmonierar också med Falun Gong, att släppa fasthållanden, låta gå. Mycket har redan fått åka till secondhand, ångesten över minnen och förväntningar knutna till prylarna har fått bearbetas och släppas.

Under de sista veckorna har också min kropp renats och jag har sovit mycket. Mitt mind har klarnat än mer, jag ser gamla beteenden, gamla mönster. Jag har blivit starkare.

Jag sitter här i min röriga lägenhet och känner förväntan, utan rädsla, utan sorg, känner en stolthet över att aldrig ge upp, aldrig sluta leva.

För att…

 Det är en långsam väntan, trampar vatten…

Dag för dag, om en dag, en månad kan allt vara förbi, eller inte.

Dag för dag håller jag ihop, än finns det tid kvar för fullbordan. Eller inte, kanske tar det slut mitt i språnget, och ingen får chans att säja adjö. Mitt i detta limbo befinner jag mej och vågar inte tänka längre än till i morron eller nästa dag.

Varför skulle jag leva nu, vilka ord ska jag uppfylla? Eller inte? Slumpen finns inte… jag, min urande, skulle vara här nu, i denna tid, för att…

En osund relation

 Jag måste bryta mitt osunda förhållande till min mobil! Jag är säkert inte ensam om att bli sittande i en stol, scrollande, gillande. Jag har fyra, kanske fem, olika appar, som håller mej sysselsatt. Facebook, som jag har svårt att hålla mej ifrån,Wordfeud där jag alltid har fler eller färre matcher på gång, några vänner, några okända, Solitaire som används för att få ligga kvar i sängen lite till och så Messenger, som används istället för telefon, som jag helst vill slippa. De här 4 tar mest tid och om man hela tiden klickar på en ny, så behöver man inte resa sig på flera timmar och tiden går åt till helt meningslösa aktiviteter.

Det får vara nog nu! Jag måste ägna min dag åt sådant, som gör mej tillfreds, glad, stolt, sådant som ger ett bestående resultat på något sätt; sticka, läsa skönlitteratur eller studera Falun Gong, laga mat, promenera, reflektera, umgås med verkliga människor, sådant som får mej att växa, inte vara kvar i ett vakuum. 

Hur ska jag få till det? Jag har ju inget som stoppar mej egentligen, det är mer subtilt än så🤔

Jag dricker inte alkohol längre.

Tacksam över min förmåga att uttrycka mina tankar och känslor i ord. Ofta får jag ett slags svar från mitt inre. 

Jag skriver om mitt mörker och min uppgivenhet. Något positivt händer  och min lust återvänder. Det spritter inte, men känslan av tillfredsställelse, av en inre styrka är underbar. För den som inte upplevt dalgångar och bergstoppar, inte upplevt alkoholens quick fix mot tomhet, är det svårt att förklara hur, naturlig glädje och tillfredsställelse, kan upplevas. Hela mitt vuxna liv har jag medicinerat med alkohol, för att känna tillförsikt och glädje, för att slappna av på fester och i min ensamhet. Vem kan förstå det, som aldrig varit där? Aldrig suttit fast i mörker, aldrig varit hög av glädje, aldrig upplevt att de inte kan styra sitt mående utan alkoholens sinnespåverkan?

För ca ett år sedan slutade jag medicinera med alkohol, jag började med Falun Gong och sa därmed nej tack till alkohol. Fortfarande är jag för ny för att lita på att det håller, mentala motgångar får mej att tvivla. Men när det vänder, när det börjar ljusna, efter en tuff period, då är jag så tacksam att ha hittat hem och då vet jag att det håller. 

Ett nytt år

 Idag är tredje dagen på det nya året, jag har just kommit hem från Halland och min kärlek. Lugna opretentiösa dagar ligger bakom mej, tomheten är kännbar.

Jag trivs sämre och sämre i Örebro, det enda, som håller mej kvar är barn och barnbarn. Mitt hjärta värms av umgänget med dem och jag har en känsla av att jag betyder något för dem, att överge dem när de fortfarande behöver mej känns ogörligt.

Men dagarna är nästan alltid tunga och jag ser sällan något ljus, mer o mer sällan spritter kroppen till. Jovisst åldern gör väl sitt, men detta mörker…

Jag blir hjälpt av att öva och studera Falun Gong, kortvarigt skingras de mörka skyarna, kortvarigt kommer lusten och glädjen tillbaka. Men inte heller där finner jag de positiva energierna fullt ut. Kanske är jag inte tillräckligt flitig ännu?

Snön virvlar in på balkongen, lådor med kläder, som ska skänkas bort, står klara vid ytterdörren. 2024 ska bli ett år då det ska rensas och skapas nytt, gamla energier ska vädras ut. Nya rutiner, nya vanor ska kultiveras fram. Håglösheten, mörkret ska jagas på flykt, alltför länge har demonerna fått husera och suga kraft från mig. 

Jag ska lämna behovet av bekräftelse, samtycke, vackra ord och söka min egen väg fullt ut. Jag ska ta tillbaka min styrka, min ljusa energi, min kreativitet, det som längst inne är jag.

Jag ångrar inget, i sak…

 Några få hittar mina inlägg, ingen kommenterar, men kanske någons hjärta rörs.

Jag tänker tillbaka…hur mitt dedikerande jag höjt upp individer, gett dem av min energi, min positivism, för att senare genomskåda och tacka för mig. Jag har genom mitt beteende ruskat om människors tillit för mej, kanske de ruskats om i grunden. I varje fall har all skuld lagts på mig; jag skrattar åt de svaga, jag beter mig bedrägligt och dras inför rätta, jag låter mitt ego leda mig, jag har angripits av demoner. När jag slutar dedikera och tackar för mej, bara drar mig undan utan större åthävor, då försvinner de efter att ha baktalat/ fryst ut mej. Jag är det där svarta fåret, som aldrig inordnar mig, som aldrig böjer mig för att höra till. Jag måste ha ro i mitt hjärta, och när fjäll faller från mina ögon, måste jag respektera mina val, trots följderna.

Jag ber er om ursäkt, för att jag sårar era egon , men jag ångrar inget, mitt hjärta är lugnt.

Priviligerad

 Sitter mitt på en terrängbana, bara vindens sus hörs och långt borta bilar och ungdomars tjut. 

Förstår att jag är en mycket lycklig och väl försedd kvinna. När jag någon gång pratar med jämnåriga kvinnor, har de ofta krämpor, problem med relationer till barn och svärbarn. Besvikelse över att det inte blev, som de trott. I yrkeslivet kände de sig inte sedda, i äktenskapet fanns inga äkta känslor, barnens relationer är en besvikelse, de känner sig utnyttjade eller bortvalda. Ivägkastade som trasiga leksaker.

Jag är priviligierad, jag har alltid älskat mitt arbete, trots ett ofta obefintligt stöd från arbetskamrater, jag levde länge i en relation med beroendeproblematik, efter skilsmässan växte jag och kunde förlåta det som varit. Jag är nära barn och barnbarn, utan att kräva eller känna mej bortknuffad. Jag har inga krämpor som hindrar mej från ett fullödigt liv och jag kan fortfarande känna kärlek till en man.

Min tacksamhet är stor💗