Välkommen in i min värld. Här får du ta del av funderingar och tankar runt den tid vi lever i och hur jag hanterar mitt dagliga liv, utifrån den kvinna, som livet mejslat fram. Jag är inte begränsad av politik, religion eller någon annan box, jag är min egen, fri att tänka utanför alla boxar och alla strukturer. Du behöver inte hålla med mig, du får gärna kommentera eller fråga vad jag menar, men jag kräver att du som läser respekterar mig!
Jag märker att min familj gillar mitt val, inte minst mina barnbarn, som ofta kommenterar det.
Jag var på gränsen till alkoholberoende i många år. Alkoholen hjälpte mej att stå ut med mitt ångestfyllda liv, det hjälpte mej att känna välbefinnande och glädje. Nu har jag allt detta av egen kraft. Jag behöver inte alkoholen längre och jag är väldigt glad över mitt beslut.
Jag tittar på svenska julfilmer, jag är 72 år gammal. Det slår mig att jag är den där äldsta kvinnan i filmerna . Hon som är ensam kvar, ensam med alla minnen, ensam med skulden, med skammen. Ensam med alla ansträngningar att skapa fina jular.
Hon är jag, jag som borde sagt ifrån, som borde styrt upp jularna, som borde sagt nej, men bara kom halvvägs, till en vackert putsad fasad. En fasad med putsad kopparstake och godaste knäcken, en fasad med julklappar ovanför kylen och en adventskalender med små paket.
Men det var då, när jag var liten kom jag inte ens halvvägs, då var det andra, som helt bestämde över min jul och min sinnesstämning.
Men då var då och nu är nu. Nu väntar årets jul bakom knuten och den är bara vacker.
Det gamla är bara minnen och vi har skapat en ny värld, en ny familj där skulden och skammen är portförbjudna, där stressen, ilskan och besvikelsen vädrats ut tillsammans med matoset.
Jag har tillsammans med min familj skapat nya traditioner, nya minnen, nya förväntningar.
Jag ska under resterande jular leva i nuet och bara må bra 😊
Tillsammans har vi klippt banden, tagit ansvar för varann och punkterat skämskuddarna.
God jul önskar jag er😍
Idag är det den 18 november och jag fyller 72 år. Under min lilla promenad i närområdet funderade jag på vad livet erbjudit mej och vad jag erbjudit livet. I det stora hela är jag så glad och tacksam för det livet gett mej, tre fantastiska barn, sju ännu mer fantastiska barnbarn, en utbildning o jobbkarriär, som kanske inte är så mycket att hurra för, men som gett mej massor.
Livet har gett mej många utmaningar och läxor, säkert även från tidigare liv, jag har tagit mej an dem med liv o lust, och jag har utvecklats…riktigt mycket. Jag har fått vänner, intressen, ett socialt liv, en rätt frisk kropp… en mening med mitt liv. Ju mer jag tänker på det, desto mer nöjd o tacksam blir jag.
Ni som känt mej länge vet att det inte varit ett speciellt lätt liv. Men nu sitter jag på bergets topp, innan sista nedförsbacken, torkar svetten ur pannan och ser tillbaka på en riktigt fin väg. Uppförslut, djupa stup, en o annan händelselös raka och så vacker natur mer o mer.
Jag blir alltmer ifrågasättande till den så kallade andligheten, spiritualismen. Allt bygger på att jag behöver hjälp av andra människor för att nå mig själv, för att hitta lugnet o stabiliteten. De lämnar över sig själva i okända andars och demoners klor och börjar sedan coacha mig. Vilka behov och mål har dessa med sin interaktion i mitt liv, vilka behov har den självutnämnda spiritualismen?
Många lever på att greppa tag i andra och borra sig fast. Skulle de öppna ögonen för sanningen, att vi alla är tidigare gudar, gudinnor, kungar och drottningar, skulle hela deras uppmålade fasad rämna och deras ekonomi raseras. Därför måste de fortsätta att bjuda ut sin tjänster i spektakulära dresser och med höga självsäkra röster.
Jag drömmer om den dag då vi slutar hylla coacher och ledare och tar rygg på oss själva. Den dag då vi inser vår storhet och står ödmjuka inför universums skapare.
Sanning omtanke tålamod!
Vi har själva skapat detta samhälle med vår tystnad, vårt ointresse, vår rädsla för att hamna i kylskåpet. Jag är så ledsen att jag inte förstod tidigare, att jag blundade och hoppades på att de som vara satta att leda landet hade förmåga att också göra det. Jag kunde nog inte tro att människor var så själviska, så uppfyllda av sina egna intressen, att de la ner 0% på att i första hand ge oss medborgare förutsättningar för ett gott liv.
När jag väl förstod det, sökte jag mig så långt som möjligt ifrån samhället och dess utveckling och fortsatte att stoppa huvudet i sanden. Inte innan jag gått i pension, lyfte jag upp huvudet och nickade bekräftande till de som höjt sin röst. Hade jag vågat, när jag var förälder, när jag var yrkesverksam, när jag hade så mycket mer att förlora? Det är så lätt att döma de som ser ett annorlunda narrativ, att sluta sig ihop med likasinnade och peka ut de som inte ser det jag ser. Jag undrar var jag befunnit mig för 20-30 år sedan, om jag vetat vad jag vet idag, hur långt mitt mod hade sträckt sig. Hade jag läst Epoch Times om den funnits? Troligen inte.
Ibland är det bra med lite introspektion för att komma ner på jorden.
Ingen kunde tända den eld jag inte förstod fanns. Jag sökte valhänt, gjorde mig lättillgänglig och spelade en passiv roll. Jag kände att jag behövde närhet, men kunde inte skilja på passion och att bjuda ut mig, inte skilja på hora och passionerad kvinna. En kvinna ska hålla på sig, knipa ihop knäna hette det. Jag gjorde inte det, lät vem som helst med lite charm få tillgång till min kropp. Jag kände inget, var inget, för lite närhet gav jag bort min självaktning, min själ. Jag dansade och drack, med hungrig blick sökte jag efter en sängkamrat, otaliga män gick igenom mitt studentrum och jag spelade min roll, tom och olycklig när ingen såg mig. Så vilsen så ensam så törstande efter närhet. Ingen lärde mig om kärlek passion närhet. Inte innan nu under de sista ljuva åren förstår jag vad jag förlorat…
Jag längtar inte efter den gamla trofasta relationen, jag vill ha passion, djupa samtal, bekräftelse, trygghet. Få ta plats i en trygg mans famn o värld, där jag inte behöver förminska mej, där jag får vara stolt över den jag är, och låta passion njutning lekfullhet flöda.
Två veckor har jag jobbat med att leva i nuet, hålla fast glädje, tacksamhet och närvaro, sopa bort alla gamla onda, dåliga tankar, som har förmörkat mitt sinne. Vilken otrolig skillnad i mående, äntligen!
Ensam i Varberg med enbart en fängelsecell att återvända till, låter inte så kul och mina förväntningar var inte så stora. Men så skönt jag haft det, träffat gamla studiekamrater från 70 talet, vänner som hjälper mej att minnas min uppväxt, min historia. På kvällarna har jag valt bort utelivet för en god bok och ett glas kombucha, njutit av stillheten och otvånget att följa strömmen ut i nöjeslivet. På morgonen har jag studerat Falun Dafa och övat qigong.
Tänk att jag aldrig blir klar, det är fantastiskt 😊!
Så fort tankar om det förflutna dyker upp, skjutsar jag iväg dem och placerar mig här och nu, bland barn och barnbarn, kära vänner och vackra ting, i min pigga kropp, i mitt glada tacksamma sinne.
Så fort misstankar om att folk är arga på mig, tycker illa om mej, tar avstånd från mig, dyker upp, tänker jag på de 100-tals bevis jag fått för att min känsla inte är sann utan beror på mig o min dåliga tillit till att jag duger.
Nu arbetar jag oförtrutet på att ändra mina tankar o det fungerar. Det som de flesta redan vet; tankar har stor makt över måendet. Det som jag också bekänt mig till, men inte utövat.
Sedan ett par veckor går jag runt och mår bra, låter inte tungsinnet o sorgen få grepp om mej.
Min ålder säjer gammal… min kropp, min ande säjer nej. Jag orkar inte riktigt, men vill fortsätta känna, fortsätta njuta av beröring, av vackra ord.
Jag vill uppleva sommarnatten, en fjäderlätt beröring, ett stråk av rosendoft, en kyss mot min hals. Mitt förnuft viskar ”den tiden är över” mitt hjärta svarar ”den tiden är inte över innan kroppen dör”
Jag känner tacksamhet över min längtande ungdom, min kännande hud. Jag är tacksam för mina drömmar och min fantasi, för att jag inte gett upp hoppet om en framtid.
Ibland går livet på tomgång, ingen utveckling, ingen riktig glädje eller sinnesro. Allt som händer är svackor som gör ont.
Så blir det en tvärstopp allt bara hackar, inget sker. Värk i kroppen, värk i själen vill vill vill… men orkar inte.
”Snälla ge mig redskap att gå vidare, annars ger jag upp” o jag fick redskap. Jag fick styrka, jag fick ljus, jag fick en väg att följa och en kropp som lydde.
Tack Falun Dafa🙏
Man spinner trådar av förväntningar, av tyckande, av censur, av förminskande och av respektlöshet inför den som är jag. Man tar mitt öppna hjärta för sårbarhet och naivitet, något som måste förändras. Man skäms för mej, man exkluderar mej- kanske skyller på min ålder, ”låt henne hålla på, hon är ju gammal”.
Man tycker och tänker, räknar bort på grund av rädsla för det jag ser och det jag uttrycker…. Man tror inte jag märker, man tror inte man gör mig illa…
Ni tror ni gör mig gott med att uttrycka utifrån ert liv, era livsval hur jag borde vara. Råd jag aldrig bett om och aldrig kommer att be om. Jag är trött på att lägga kraft på att slå mig fri, att boxa mig ut. Jag önskar att ni öppnar dörrarna och släpper ut mej. 🙏
Jag vill inte ha era liv, jag vill få uttrycka mitt liv.
