Sitter i skuggan på min balkong och läser Epoch Times. Ledare, krönikor, inrikes och utrikes…samma sak. Ledare som ser till sin egen vinning och makt, som har ett outvecklat känsloliv, som styrs av hämndgirighet, makt och rikedom. De vänliga, de omtänksamma, de eftertänksamma, de kunskapstörstande, förpassas till kylan utanför ”the inner circle”, de förlöjligas, tystas och i till slut dödas bildligt eller bokstavligt.
Vi har själva skapat detta samhälle med vår tystnad, vårt ointresse, vår rädsla för att hamna i kylskåpet. Jag är så ledsen att jag inte förstod tidigare, att jag blundade och hoppades på att de som vara satta att leda landet hade förmåga att också göra det. Jag kunde nog inte tro att människor var så själviska, så uppfyllda av sina egna intressen, att de la ner 0% på att i första hand ge oss medborgare förutsättningar för ett gott liv.
När jag väl förstod det, sökte jag mig så långt som möjligt ifrån samhället och dess utveckling och fortsatte att stoppa huvudet i sanden. Inte innan jag gått i pension, lyfte jag upp huvudet och nickade bekräftande till de som höjt sin röst. Hade jag vågat, när jag var förälder, när jag var yrkesverksam, när jag hade så mycket mer att förlora? Det är så lätt att döma de som ser ett annorlunda narrativ, att sluta sig ihop med likasinnade och peka ut de som inte ser det jag ser. Jag undrar var jag befunnit mig för 20-30 år sedan, om jag vetat vad jag vet idag, hur långt mitt mod hade sträckt sig. Hade jag läst Epoch Times om den funnits? Troligen inte.
Ibland är det bra med lite introspektion för att komma ner på jorden.
