Sitter mitt på en terrängbana, bara vindens sus hörs och långt borta bilar och ungdomars tjut.
Förstår att jag är en mycket lycklig och väl försedd kvinna. När jag någon gång pratar med jämnåriga kvinnor, har de ofta krämpor, problem med relationer till barn och svärbarn. Besvikelse över att det inte blev, som de trott. I yrkeslivet kände de sig inte sedda, i äktenskapet fanns inga äkta känslor, barnens relationer är en besvikelse, de känner sig utnyttjade eller bortvalda. Ivägkastade som trasiga leksaker.
Jag är priviligierad, jag har alltid älskat mitt arbete, trots ett ofta obefintligt stöd från arbetskamrater, jag levde länge i en relation med beroendeproblematik, efter skilsmässan växte jag och kunde förlåta det som varit. Jag är nära barn och barnbarn, utan att kräva eller känna mej bortknuffad. Jag har inga krämpor som hindrar mej från ett fullödigt liv och jag kan fortfarande känna kärlek till en man.
Min tacksamhet är stor💗
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar