Det var ett tag sedan jag skrev här, livet tuffar på utan större påfrestningar. Jag upplever att jag lever i harmoni med Moder Gaia och livet, tar en dag i taget, fokuserar på glädje, kärlek, ärlighet och respekt i kontakten med min omvärld. Jag snubblar, läxar upp mej själv ibland, reflekterar över egot och mindets inverkan på mitt agerande och tar små babysteg på den väg jag vill vandra.
I helgen har jag varit volontär på WakeUpConference 2021. Jag har träffat så otroligt många vänliga, omtänksamma, underbara människor, med ett leende i mungipan. Jag har skojat, pratat allvar, kramats, tjata om passerkort, hälsat välkommen och så vidare.
I dag mår jag så bra, alla dessa positiva energier känns verkligen inne i min kropp, mitt hjärta och min hjärna - hela jag har fått en energiboost. En boost liknande de som kom efter förra årets konferens, efter de demonstrationer och andra energihöjande event jag varit med på under det här sista året. Vad som är så härligt är att det är inte bara några få, som sprider denna positiva energi, det är vi alla i frihetsrörelsen. Vi är olika, som personer, både till det yttre och inre, vi fokuserar på olika saker, vi har olika roller i denna slutliga kamp. MEN vi är lika viktiga, vi gör alla vårt bästa, vi är alla på rätt plats vid rätt tidpunkt. För mej känns detta enormt viktigt, att vi alla har den roll vi valt, några har valt barrikader och exponering, några har valt healing och omsorg, andra samarbete med naturen och så vidare. Ingen är förmer än någon annan... fråga universum får du höra.
Jag tänker att de som står på barrikaderna, de som exponerar sig, som i högre grad får ta emot både ris och ros, också ett större ansvar för att vara goda förebilder, för att visa respekt och ödmjukhet mot sin nästa. Om vi inte hela tiden kritiskt tittar på vårt eget agerande/bemötande är risken lika stor i frihetsrörelsen, som i vilken annan organisation som helst, att toppen och botten skiljs åt, att en liten elit upplever sig som bättre och utan ansvar för hela gruppen; att hamna där är lättare än man tror, och det är dit vårt ego och mind vill få oss.
Igår frågade Lennart Matikainen om det fanns några ateister bland gruppens deltagare, ingen räckte upp handen, alla har alltså någon slags andlig övertygelse. Kanske ser fler än jag Jesus, som en förebild, som en stor revolutionär, med en vision, precis som vi. Han tvättade sina lärjungars fötter, som tecken på ett ömsesidigt tjänande. Jag tänker att vi, liksom Jesus, inte ska sätta vare sig oss själva eller någon annan på en piedestal. Det är så otroligt lätt att fastna där uppe och vänja sig vid ett ljus man inte ska eftertrakta om man vill vara rädd om det förtroende man fått som talesman/kvinna längst fram...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar