Stå i din sanning, några numera ganska slentrianmässigt uttalade ord... För mej har de fått en djupare betydelse, denna vår. Å nu när jag vare sig söker bekräftelse för mina åsikter och värderingar eller kan luta mig mot vad andra har för åsikter och värderingar, får min sanning ett högre, allvarligare värde. Stängslet, som hållit mig på plats, har jag själv rivit ner och min sanning, måste bli mitt inre staket; det är en större utmaning än jag förstått.
Jag har så väldigt länge gått på autopilot, en programmerad, utifrån kommande, styrning, som inte alls varit förankrad i mej. Jag har hängt upp min identitet på olika roller, i tvåsamhet, i att vara en i en grupp, en i en familj, inte ha några egna åsikter jag vågar torgföra egentligen. Nu väljer jag att följa mitt hjärta och där med inte självklart ha tillgång till någon grupp. Jag har valt bort skyddsnät, spunnet av olika gruppers och samhällets förväntningar, skyddsnät, som är välbekanta. Man vet vad som förväntas, för att få falla i det. Överallt omkring oss finns dessa grupperingar, vars koder man måste kunna avkoda och uttala för att passa in. Plötsligt känner jag att jag inte vill, jag vill inte passa in i en enda grupp, o ändå vill jag få känna att jag hör till och få vara med på mina villkor, där jag befinner mig just nu.
Min magkänsla är fortfarande mycket försiktig och tystlåten, van som den är att inte bli lyssnad på. Om jag ska ge mig rätten att stå i min sanning, behöver vi, jag och magkänslan, massor av tid. Vi är lika nedtryckta av samhället och omgivningen båda två och blir lätt distraherade. Jag, som trodde att en mer social sida blivit synlig, märker att så är inte fallet, inte just nu. Nu är det att återvända till det lilla, till det trygga, att ge mig och min magkänsla tid, utan att känna en press, som jag själv skapar, för att bygga en genuin sanning, som är min och bara min.
Jag skriver det här för mig själv, i första hand, för att få lite klarhet i en just nu förvirrande verklighet. Kanske någon känner igen sig och kan ha nytta av texten?
