jag vill så gärna förstå

 Jag ser dina skrämda ögon ovanför munskyddet. För några veckor sedan blev jag provocerad, arg och min blick visade säkert vad jag ansåg. Nu ser jag en rädd människa, en som jag, som känner av ovissheten, osäkerheten, avståndet.

Jag skulle vilja prata med dig, istället för avstånd, skulle jag, tillsammans med dig, vilja skapa förståelse och samhörighet. Du tror på myndigheternas och medias version, jag gör inte det. På facebook och i media polariserar vi, polariseras vi. Du tillhör de förståndiga, jag de, vars hjärna ifrågasätts. Du tillhör dem som får kalla mig avskum och egoist, jag tillhör dem som tar emot med böjt huvud. Men det är inte vi som skapat polariseringen, det är andra, andra som vi inte ser. De gömmer sig bakom uppiskad rädsla och panik, bakom restriktioner och begränsningar. De säjer att vi ska vara rädda och de ska skydda oss, fast siffror och forskning visar annorlunda.

Jag ser mig själv i dig, för 2 år sedan, för 9 år sedan, för 25 år sedan, uppskrämd till panik, uppskrämd till att lyda de som vet bättre. Jag vet hur du känner, hur du söker efter trygghet, känslan av sorg över att inget är sig likt. Både du och jag längtar tillbaka till ett förut, en hanterbar om än bedräglig trygghet, du orkar inte ta in att inte ens den lilla trygghet du känner, genom att följa myndigheternas råd, skulle tas ifrån dig. Du läser tidningarna, lyssnar på nyhetsprogram och gör verkligen allt du kan för att hålla dig uppdaterad och göra rätt. Det rätt som vi lärt oss sen vi var små och oskyldiga, små och ivriga att följa, det rätt som medförde bekräftelse.

Men nu känner du kanske att jag sätter mig på mina höga hästar, att du inte alls känner igen dig, och att jag tror att jag är någon, vet något, att jag har rätt och du fel... 

Jag är inte mer än någon annan och alla är vi gudomliga, vi har en inre röst, som leder oss rätt om vi låter den göra det. Tro inte att någon annan vet vad som är bäst för dej, vad som är rätt för dig, någon som styr dig genom skrämsel och begränsningar. Nog vet du att hålla dig hemma om du är sjuk, att tvätta händerna ofta, inte kramas när näsan rinner och ta hänsyn till din omgivning. Nog vet du att man ska äta vitaminer, djupandas och vara ute i friska luften, nog vet du egentligen... nog vet du att du mår bättre av glädje och samvaro än av rädsla och isolering... o att ditt psykiska, mentala mående påverkar din fysiska hälsa. Ja men det är ju bara just nu, tänker du, det blir bättre sen...

Jag önskar så, min enda önskan i jul, är att vi kunde prata med varann utan ilska och ifrågasättande, bara lyssna och försöka förstå varann, vi två små människor med samma önskan om ett gott liv. Jag drömmer om en mänsklighet med utslätade bekymmersrynkor, ett leende på läpparna och vänliga tillitsfulla ögon. En mänsklighet som vet att de bär på en gudomlighet och blir styrkta i det.

Om du inte känner igen dig, var det inte dig jag mötte, där bakom munskyddet.