Jag blir alltmer ifrågasättande till den så kallade andligheten, spiritualismen. Allt bygger på att jag behöver hjälp av andra människor för att nå mig själv, för att hitta lugnet o stabiliteten. De lämnar över sig själva i okända andars och demoners klor och börjar sedan coacha mig. Vilka behov och mål har dessa med sin interaktion i mitt liv, vilka behov har den självutnämnda spiritualismen?
Många lever på att greppa tag i andra och borra sig fast. Skulle de öppna ögonen för sanningen, att vi alla är tidigare gudar, gudinnor, kungar och drottningar, skulle hela deras uppmålade fasad rämna och deras ekonomi raseras. Därför måste de fortsätta att bjuda ut sin tjänster i spektakulära dresser och med höga självsäkra röster.
Jag drömmer om den dag då vi slutar hylla coacher och ledare och tar rygg på oss själva. Den dag då vi inser vår storhet och står ödmjuka inför universums skapare.
Sanning omtanke tålamod!
